• Senaste nytt

TRACKS OF MY TEARS, LANDOFHOPES EGEN RESEBEKÄNNELSE FRÅN NEPAL

”Bergen har alltid haft en märklig förmåga att förvrida mina sinnen, en besynnerlig och hypnotiserande känsla, en magnetisk dragningskraft som fått en att sluta tänka, grubbla, över gårdagen, morgondagen. Bara nu. Den här gången så var det annorlunda, de snötäckta titanerna gömde sig bakom en evigt svepande dimma, och inte en endaste gång under den fem dagar långa vandringen så röjde sig världens mäktigaste drakryggar för mitt öga. Kanske så var det meningen.”

20160904_084306  20160903_080307

För istället så blottades något annat. Något större än en granithäll, något mäktigare än en glaciärvägg. Sorgen. Rösterna. Som berättade om saknad. Om de som inte finns längre. En dotter, en son, föräldrar, systrar, brödrar. Den lilla bergsprinsessan på bilden uppe till vänster heter Pemba Kunde. Hon är 2,5 år. Hon för liten för att förstå att hennes far ligger begravd under den största av gravar, högt uppe i Himalayas hjärta. En hel by. Tusentals och åter tusentals ton av grus, jord, stenar och gigantiska klippblock. Kanske väntar hon fortfarande, på att pappa ska komma hem. Flickan på nästa bild heter Dawa Bhuti. Hon förlorade sin storasyster, föräldrarna sin dotter. När vi satt framför kaminen och en av byborna berättade det, så såg jag att han drog Dawa lite närmre, vaggade henne lite snabbare, log ett brett konstgjort leende som för att skydda sig mot minnet. Hon är lika gammal som Savanna, min egen, det största i mitt liv. För någon timme skulle vi skypa, men hon låg och sov, tryggt och fridfullt i sin spjälsäng. I Saxtorpsskogen inträffar inga jordbävningar, inga krig. Det är inte enbart världens största bergskedja som skiljer.

Nu kan man få uppfattningen att det var mörkret som rådde. Men det fanns också något annat, varje steg jag tog följdes av ett monotont ljud, metall mot trä. Ljudet av hammarslag. Bam bam bam..det byggdes, slet och svettades..utav bara helvete. De hade inte råd att se bakåt, ”tårarna får vänta tills vi går och lägger oss”, så sa han, Dawas far, framför kaminen.

Allt är förgängligt..en av buddhismens grundpelare. Jag har börjat inse vilken märklig urkraft som tron bär på.

Människorna på bilderna hade inte en aning om mig, min bakgrund, vilka värderingar jag bar på, men de bjöd in mig till sina kaminer, in i värmen, en kopp te, berättelser som fick min röst att förlora sin kraft. Dem är de mest älskvärda, vackraste och generösaste (hur kan man ge när man inte har något) varelser jag har träffat. Deras tro är inte min, inte heller deras gyllenbruna hudfärg, de högburna käkbenen, inte heller äger jag deras monstruösa styrka och uthållighet. Den taniga mannen som förlorade sin dotter och som håller den minsta på bilden kastade upp min rygga, hjälpte mig över de stenras som monsunregnet dragit med sig som om det var en necessär, ”under 6500 m, no problem”.   Bergen skrämmer mig sällan. Inte för att jag vill påvisa att jag äger något större mod än någon annan. Har rädslor, fobier, demoner..men just de där stenstoderna har alltid känts mer som en samling uråldriga väktare än något hotfullt. Har ni inte läst Albert Camus pesten, så finns det ett par välriktade rader om just rädsla. ”Varje dag, varje natt så upplever vi människor stunder av rädslor, det är de stunderna jag är mest rädd för”. Ungefär så.

Det var bergen..sedan landade jag i Kathmandu. En stad som inte går att beskriva. Föroreningarna, myllret, kaoset och sirenerna..allt i en märklig cocktail. Mitt i allt detta overkliga..rör sig barn.små trasiga barn med glasartad blick.som inte har någon annanstans att ta vägen. För några timmar sedan så kom jag tillbaka till mitt bekväma hotell, en oas av renlighet, efter en heldag på ett center för gatubarn. För några timmar sedan så stod jag öga mot öga framför tolvåriga flickor som sålt sina taniga kroppar, pojkar som sniffat lim så att näsgångarna ruttnat. Jag skakade inombords. Svalde hårt.

Inte så kaxig. Inte alls. Men inte heller här rådde mörkret. Också här fanns ”hammarslagen”, i form av utbildning, tak över huvudet, daglig judoträning, fantastiska förebilder..de hälsade, frågade, log. Efter allt de varit med dem. Människan. Ibland begriper man inte.

20160909_162550   20160903_080716

Dessa möten är för mig både de värsta men också de största. Och efteråt så går det inte att undvika att tankarna seglar iväg. Där hemma. Flyktingfrågan. Den största i vårt avlånga land. Jag läste nyss ordet lycksökare i ett kommentarsfält angående de nyanlända som vi nu har i vår närhet. Lycksökare, vilket ord..är vi inte alla det, också du, jag, lycksökare. Bättre lön, större hus, längre och dyrare resor..jakten på den stora kärleken. En mänsklig drift. Att röra på sig, skaffa sig ett bättre liv. Men när jag läser så ser jag populismen, de lätta poängerna, de osynliga ”ryggdunkningarna”..likes..i hundratals. Så lätt vi glömmer, att det nästan alltid finns en Pemba, en Dawa någonstans i kulisserna. Så snabbt vi glömmer att barn spolas upp på stränder. 2016. Barnen, våra läromästare, ingenstans har jag lärt mig mer av det verkliga livet än av Pemba, Dawa, barnen på watabaran child center..min egen Savanna, villkorslös kärlek. Man får tycka vad man vill, hjälpa här, hjälpa där, rösta höger, vänster. Ett totalstopp. Visst, tyck det. Men kan en fattig familj uppe i bergen som förlorat sina närmsta, sitt hus, allt, ge lite av sig själva, så kan vi.  Låt oss bjuda upp, bjuda in. Vad fan, vi kan bättre! Kan vi inte?

Jag vet inte mer än någon annan, har inte fler svar, men vad jag vet är att jag grät som ett litet barn hela vägen ner från bergen, grävde ner mig i mina egna händer i baksätet på taxin på väg hem från gatubarnen, men ljudet från hammarslagen, från judokasten som ungarna med sällan skådad stolthet uppvisade, fortsatte förfölja mig. Det ljudet, bam bam bam det var hoppet, drömmen, om något bättre, det var ”No retreat No surrender”…så jag nynnade samtidigt som tårarna föll…shalala shalalala shalalalalala…

Peace & love från New Orleans Café & bar i Kathmandu

20160830_142708

 

 

 

Kommentarer inaktiverade.