• Senaste nytt

RESEBERÄTTELSER

”Jag och min man hade länge sett fram emot denna resa, och den överträffade alla våra förväntningar”

”Vandringarna var underbara, vi upplevde alltifrån kolibri och vicunas (en typ av lamadjur) till fantastiska vyer i form av en smaragdgrön sjö, ett landskap som skiftar i bl.a. olika gröna nyanser och innefattar allt från djupa dalar till spetsiga is-klädda vulkantoppar. Efter en nästan 2 veckors fantastisk vandringsupplevelse är det ÄNTLIGEN DAGS för höjdpunkten på resan och den stora utmaningen, bestigningen av Cayambe (5 790 m). Vi har under vandringarna successivt acklimatiserat oss till höjden, en toppbestigning av Carihuairazo (5 028 m) var den sista höjden vi var på innan det är dags att verkligen utmana oss själva fysiskt, och kanske mest av allt psykiskt. Vi är medvetna om att det blir tufft, kanske tur att vi inte riktigt är medvetna om HUR tufft det verkligen blir. Vi har satt väckningen till kl. 23, sedan är det ca en timme innan det bär iväg. Tankarna virvlar, ska vi klara av det, hur brant är det, är vi tillräckligt acklimatiserade till höjden, är vi tillräckligt varmt klädda o.s.v. Guiden är ny för oss inför denna bestigningen, han hämtade oss dagen innan i Riobamba och körde oss upp till utgångspunkten för bestigningen, en på slutet av färden för mig hårresande biltur utmed slingriga bergsvägar med vidunderlig utsikt ner över dalgångarna. Jag har många gånger tidigare i tankarna sett oss på toppen, försökt frammana känslan efter att vi nått toppen, det är de tankarna jag försöker frammana hela tiden.  Ca en timmes vandring till glaciärens början, bl.a. via en kortare klippklättring, sedan är det dags att sätta på oss stegjärnen, ta fram isyxan, sätta på hjälmen och bli inbundna i repet tillsammans med guiden. Det är en fantastisk vy även om det är mörkt. Stjärnklart, och många meter ner syns ljusen från staden Cayambe. Jag har inte tittat på klockan, men kanske efter ca 4 timmar kommer det stora tvivlet på att det ska gå vägen. Jag säger att jag måste pausa, stannar upp framåtböjd över isyxan, hör min egen tunga andhämtning, känner att jag inte har tillräckligt med kraft. Fötterna känner jag knappt, de är stelfrusna. Min man ger mig lite te och några kex, och jag säger att jag ska försöka 5 minuter till. Stannar upp lite senare, och hör mig själv säga igen att jag prövar 5 minuter till. Sedan kommer jag in i lunken, se till att repet är lagom sträckt fram till guiden, vänster fot framåt, höger fot framåt, vänster fot framåt o.s.v. i en, känns det som, vandring utan slut. Jag tar just då inte in så många intryck utifrån, men hör hur snön/glaciären knarrar på olika sätt beroende på hur underlaget skiftar. Lite senare frågar min man guiden hur många höjdmeter det är kvar, och svaret blir ca 400 m. Om det var till en tröst eller inte är tvivelaktigt, men en vacker rosafärgad soluppgång gör att jag börjar känna att ja, det går nog (kanske) vägen. Landskapet skiftar karaktär, blir brantare, men det känns inte tyngre att gå. Dramatiska vyer, istappar, glaciärsprickor, allt skimrar i olika vita, blåa och gröna nyanser i det begynnande dagsljuset. Snart möter vi de som varit uppe på toppen (vi var sist iväg på morgonen), och vi har då ca 20 – 30 minuter kvar till toppen, och bestigningen avslutas sedan med en spektakulär kamvandring innan några sista vertikala metrar upp till toppen. Vilken lycka, vilka vyer, wow! Vi var kvar på toppen kanske 15 minuter för att ta foto och försöka ta in de hisnande vyerna, vi såg bla Cotopaxi och dess pysande rökmoln.Återstår att ta sig ner, inte att förglömma. Full koncentration nedför de brantaste partierna, efter hand en mer avslappnad vandring, även om det gäller att lita på stegjärnen och ”walk like an cowboy”, som bergsguiden som hjälpte oss upp på Carihuairazo sa. Men så trötta vi var när vi kom ner, att hoppa in i bilen och få sitta ner var inte alls dumt. Bilfärden nerför de slingriga bergsvägarna upplevde jag inte alls lika dramatisk som vägen upp, det var svårt att över huvud taget ta in fler intryck. Sjukt nöjda, helt slutkörda fysiskt och mentalt, men det var absolut värt det. Vartenda träningspass, varje svettdroppe som vi la ner på hemmaplan var välinvesterade. Känslan av att lyckas med vad vi ville uppnå kommer att följa med oss länge.  Ett minne för livet. Tack landofhope volontär & äventyrsresor för att ni gjorde drömmen möjlig!”

/Susanne Nordberg, och Bosse Grims, två glada 50+are

”Vi besteg Cotopaxi i december 2014 och det var det överlägset tuffaste jag någonsin gjort i hela mitt liv, men värt varenda svettdroppe (och tår)!! Santi, vår guide var både extremt kunnig och vänlig och hade framförallt stort tålamod med två noviser som enbart hade erfarenhet av vandringar på hög höjd tidigare. Vi kände oss inte helt trygga med den stundande glaciärklättringen men ett par timmars träning utanför vår bergshytta så kändes allt mycket bättre. Och vi lyckades ta oss upp för det där j-a berget!! Utsikten från toppen, ja vad säger man, obeskrivligt!!  En annan sak som är värt att nämna är att jag lyckades bli av med min jacka i Riobamba, men vår guide körde till vårt hotell, hämtade upp jackan, skickade den med bud till Quito, och två dagar senare så var den tillbaka i mina händer”. Det är det som gör skillnad! Tack landofhope för en oförglömlig resa..”

/Sandy och Steve Person

Kommentarer inaktiverade.